Pelargoner

Har precis återvänt från vischan, dvs. en bystuga bortom staden. En intressant tillställning ägde rum. Ett fyrtiotal damer och tre äldre herrar samlades för att åhöra en trädgårdsguru som pratade om frön, sticklingar och jord (härlig är jorden - här ligger jorden...)
Ett muntert sällskap med samma intresse, att pyssla med odling av div. grönt.
Jag skrev så pennan glödde för att komma ihåg alla praktiska tips han gav.
En annan som också skrev var en dam som hanterade en dator som kastade sina stora bokstäver på en skärm avsedd för hörselskadade. Dessa stackrarna behövde en stor portion fantasi för att hänga med i vad som sades, ty damen vid datorn hade varken hastighet i tangenthantering eller minne till vad som sades. Så texten som kom upp hade ytterst lite med det som sades att göra.
- När du stoppa fröna i jorden (på brett dalmål) ska du se till att du inte får besökare. (damen vid tangentbordet kastade inte ett öga på det hon skrev) - Nä, du ska inte täcka fröna med vatten eller , nä det var jord.... äsch, ni förstår. (det sa han inte....)
Under kvällen lyckades hon uppfinna ett stort antal nya plantor - det är svårt med stavningen, inte sant?
Mårbacka - Mårbräcken
Lyckoklöver - Lyckoklave

Det där med pelargoner - är det ett typiskt ålderstecken, att man med 50+ plötsligt samlar på sig kruka efter kruka med dessa växter och pysslar om dem som spädbarn. (hur tar man en stickling på spädbarn??) Tidigare ansåg jag dessa plantor som nedskräpande och illaluktande växter som står i alla fönster - helt utan fantasi. Föga anade jag då hur många varianter det finns och hur kul det skulle kunna vara att se en liten bladplutt växa till en fullstor och ständigt blommande växt. Inte heller hade jag en aning om att det finns så många "galningar" som mig.

Jag har bara lite problem med att hålla mig till alla dessa expertistipsen:
- Med vass kniv.... - äsch, en slö sax duger väl....
- Skär av under bladet... - jag klipper där saxen hamnar.
- Stoppa ned i en torvbricka... Vafför då? Jag har ju massvis med krukor med gammal jord som är synd att slänga.
Och se där, det blir plantor.... Vad bryr de sig om vassa knivar eller torvbrickor..?

Och så slutade kvällen med två nya pelargoner till min samling - Nisse 45 och Nisse 46.
(det där med namnen och jag går inte ihop. Skriver jag inte upp dem så är de för alltid borta ur minnet). Och svårt blir det med rekonstruktion eftersom alla pelargoner ser ju annorlunda ut på foto.

Gonatt!!

Brainmovie

En märklig historia har jag hört idag som jag måste skriva ner, för att inte glömma. En god vän som har varit ute i världen och sett många länder berättar gärna och oft om sina erfarenheter och upplevelser och varje ny berättelse öppnar även en ny värld för lilla mig. Idag, när vi träffades på stadens fik, befann vi oss, åter igen, i Kina, varifrån vi har hört många ganska skrämmande berättelser. Dagens berättelse hade mera ett inslag av fantasi. Egentligen kom vi in på denna berättelse när vi skulle få höra om pubbesök i Kina. Lokation en stor, mycket stor industristad i norra Kina. Skitigt som bara den av all koldamm. Efter pubbesöket i puben som skulle även bli som ett andra hem för vår vän under sin tid i Kina, stiger han ut på gatan. Klockan var närmare 12 midnatt och han hör skramlande ljud av vagnar och hovslag. Samtidigt ser han människor, massor med människor och kärror ställer sig vid vägkanten. Ljusskenet av fotogenlampor är den enda belysningen. Alldeles därpå ser han hur hundratals åsnedragna vagnar, lastade med kol, drar in framför honom. Från vagnarna stiger människor och går till kärrorna där man under tiden har börjat tillaga all sorters mat. Stämningen påminde lite om en marknad mitt i mörkret. Alla dessa äsnår, som dessutom låter, folk och matos. Under några timmar på natten. Vid soluppgången försvinner såväl åsnevagnarna som matkärrorna.

Det finns så mycket folk som måste sysselsättas i Kina att dagtid inte räcker till och man förlägger en hel del av en verksamhet på natten.

Fascinerande för fantasin var det utan tvekan.

Jag är fri

Det ser ut som denna blogg får en riktig ny inriktning. Jag har nämligen idag tagit ett viktigt beslut - jag har hoppat av en kurs, inom vilken denna blogg ursprungligen kom till.
Det känns enormt befriande - som om dagen plötsligt hade fått 28 och en halv timme eller så.
Vad ska jag göra med all denna tid som jag nu inte hänger över studielitteraturen eller tillbringer i någon steril studielokal på lärarhögskolan i Uppsala?
Jo, jag ägnar mig åt bloggandet. Ska väl se om jag någonsin kommer att omnämnas som Bloggaren med stort "B". Vad är det man måste skriva om så att man bli så enormt poppis att t.o.m. DN slösar bläck på ens namn.

I och med att jag ser detta inlägg som mitt första "riktiga" inlägg, skriven med tungan mellan tänderna och ett flin i ansiktet, så vill jag förbereda den ärade läsaren härmed att förlåta mig eventuella språkliga inkorrektheter.

Varmed jag har hunnit ifatt en tankekedja som började i morse när jag läste i DN en artikel om hur svårt det är att bli svensk. Ja, jag är ju rent teoretisk svensk - jag har ett svenskt pass. Så mycket är jag svensk. Men sen får man tänka på alla andra attribut som bestämmer ens rätta nationalitet.
Jag har ingen folkdräkt....
Jag heter varken Andersson, Pettersson eller Lundström
Jag är inte blond
Jag har ingen röd stuga med vita knutar
Jag har inte heller någon båt
Jag dricker mycket lite öl
Jag avskyr julmat
Jag byter gardiner ungefär var tionde år
Jag kör varken Saab eller Volvo
Jag har inte den blekaste aning om var Lagan, Nissan och Ätran ligger någonstans
Jag har aldrig haft ens en mardröm om att åka vasaloppet
Jag har aldrig haft problemet med att välja mellan Aftonbladet och Expressen - jag läser varken det ena eller det andra
...........................................

och jag har inte lyckats att lära mig det "perfekta" svenska som avslöjar den svensk.

Märker ni vart ämnet vätter?

Vad sägs om lite kommentarer?

Det här var ju riktigt jobbigt... Nu går jag och lägger mig... Vi hörs!

Nu håller vi på med att lära oss att bli proffsbloggare

Mycket mystiskt att komma ihåg alla uppgifter.
När man sedan väl är inne så gäller det att veta vad man ska skriva.
Problemet är att bloggandet är väl ingen vits när ingen läser det. Och då kan det hända att det finns en handledare som inte länkar till min blogg. FY!

Jag skulle nu gärna vilja utöka mitt ämnesområde till inte enbart SVA utan till bloggningen som sådan. Vi ska ju göra ett projekt där blogget ska vara verktyget.

Kanske jag kan få hjälp med mitt arbete genom denna blogg. Men då måste flera kunna läsa min blogg.

När händer det nåt?

VA? Ingen som vill läsa min blogg?

Inte för att jag tycker att det jag skriver är kanske det mest intressanta i hela världen så borde dock någon fatta tycke för just min lilla nisch.
Vad sägs om alla SVA-lärare? Skulle inte det här kunna vara ett sätt att diskutera vår situation, den ack så hopplösa.

Vi har elever som måste lära sig svenska för att kunna integreras i det svenska samhälle. Det är vi som SVA-lärare som ska hjälpa dessa elever. Frågan är nu bara, hur? Kommunerna minskar skolpengen och vill helst inte lägga ut något extra för särskilda behov.
Men har inte kommunerna ett ansvar gentemot dessa elever? Jag vill minnas att det finns t o m nedtecknat i skollagen. Att ge elever möjlighet att lära sig svenska måste ju trots allt jämställas med undervisning för elever med särskilda behov.

Vilka åtgärder finns på din skola? Finns SVA-lärare överhuvudtaget eller är det någon bättre begagnad svenskalärare eller så som får undervisa SVA?

Nu måste jag dock rusa.....Hör av er !!!