Jag är fri

Det ser ut som denna blogg får en riktig ny inriktning. Jag har nämligen idag tagit ett viktigt beslut - jag har hoppat av en kurs, inom vilken denna blogg ursprungligen kom till.
Det känns enormt befriande - som om dagen plötsligt hade fått 28 och en halv timme eller så.
Vad ska jag göra med all denna tid som jag nu inte hänger över studielitteraturen eller tillbringer i någon steril studielokal på lärarhögskolan i Uppsala?
Jo, jag ägnar mig åt bloggandet. Ska väl se om jag någonsin kommer att omnämnas som Bloggaren med stort "B". Vad är det man måste skriva om så att man bli så enormt poppis att t.o.m. DN slösar bläck på ens namn.

I och med att jag ser detta inlägg som mitt första "riktiga" inlägg, skriven med tungan mellan tänderna och ett flin i ansiktet, så vill jag förbereda den ärade läsaren härmed att förlåta mig eventuella språkliga inkorrektheter.

Varmed jag har hunnit ifatt en tankekedja som började i morse när jag läste i DN en artikel om hur svårt det är att bli svensk. Ja, jag är ju rent teoretisk svensk - jag har ett svenskt pass. Så mycket är jag svensk. Men sen får man tänka på alla andra attribut som bestämmer ens rätta nationalitet.
Jag har ingen folkdräkt....
Jag heter varken Andersson, Pettersson eller Lundström
Jag är inte blond
Jag har ingen röd stuga med vita knutar
Jag har inte heller någon båt
Jag dricker mycket lite öl
Jag avskyr julmat
Jag byter gardiner ungefär var tionde år
Jag kör varken Saab eller Volvo
Jag har inte den blekaste aning om var Lagan, Nissan och Ätran ligger någonstans
Jag har aldrig haft ens en mardröm om att åka vasaloppet
Jag har aldrig haft problemet med att välja mellan Aftonbladet och Expressen - jag läser varken det ena eller det andra
...........................................

och jag har inte lyckats att lära mig det "perfekta" svenska som avslöjar den svensk.

Märker ni vart ämnet vätter?

Vad sägs om lite kommentarer?

Det här var ju riktigt jobbigt... Nu går jag och lägger mig... Vi hörs!